Alltid väntar spegeln. Jag har svårt att se folk i ögonen. Jag skapar min identitet utifrån andras uppfattningar om mig. Bilderna är många och jag försöker envist att leva upp till varenda en.

Tänker på mamma. Hon ligger i soffan och slumrar med gurkskivor på ögonlocken, väntar på att någonting ska hända.

Frågar mig själv vem som står närmast livet, jag eller mamma.

Hennes trötta kropp talar sitt tydliga språk. Min födsel har lämnat märken på henne. Om jag vill veta någonting om mig själv, vem jag är och var jag kommer ifrån så räcker det med att bara titta på mamma.

Vill expandera min bild av henne, veta vad hon tänker på och vad hon väntar på ska hända. Skulle kunna ställa frågor till henne, om hon bara någon gång kunde sätta sig mittemot mig och se på mig, det vill säga.

Tänker på att bli äldre, hur man tvingas accepterar kroppens bräcklighet och kapitulera inför insikten att man är dödlig. Hur man slutligen bara är en kropp.

Och jag tänker på hur futtiga orden är, hur liten del av kommunikationen som själva orden faktiskt utgör. Jag måste vända och vrida på orden tills de får nya innebörder och syften. Språket är mitt främsta uttrycksmedel -  jag bygger min identitet med hjälp av orden, med mitt språk. Undrar om mamma någonsin tänker på det här.

Vid spegeln igen med alla förformaterade uppfattningar. Jag försöker välja ut en att smälta samman med, att bara bli, men kommer efter ett tag på att det är lönlöst. Försöker istället att snegla lite från sidan, betrakta mig själv från ett nytt perspektiv och kanske till och med bejaka det lite skeva.

Använder orden för att skriva mig själv till en identitet.

Tittar återigen på mamma. Gurkskivorna har glidit av ögonlocken och bildar våta fläckar på sofftyget. Hon sover djupt och jag önskar att allt vore lika enkelt.