Bakhuvudet bredvid. Fylla hela soffan. Disträ vid bordet med kaffekopparna.

La allt på tungan. Lät sakta se dig i ansiktet och låta munnen spricka.

DET ÄR SÅ MYCKET MAN INTE BORDE.

Din kropp var stor och svällde i soffan. Bortom mina blickar, köksfönstret, bordet med kaffekopparna.

Löper blicken, byter fokus, flackar och vilar slutligen på en punkt vid ditt nackhår. Blanka naglar växer över ditt byxben.

Acklimatiserar huden. Rör dig vacklande. Mörka fläckar växer på bordsytan. Jag borde inte be om ursäkt men det är så mycket man inte borde.

Bakgrunden i dunkla tecken, smeker långsamt mothårs. Du har ditt huvud helt stilla. Språkar med händer. Vilar i knäet.

Vågar inte ens se på. DET HÄR SKULLE TE SIG ANNORLUNDA I EN ANNAN BELYSNING. När det väl händer är jag distraherad av kroppen som sväller och spricker.

Nacken där helt sträv. Stråna lockar handen till rörelser. Du vet inte om det. Blicken bakom tillåter det inte.

Ormkringgå  mitt ansikte. Våra platser, vet vi, är helt separerade från varandra. Tänker om. Snuddar. Sockrar tanken mycket och ofta.

Små delar på bordet. Hur allt kan reduceras till:

Tack.

Eller: DU BORDE INTE VARA SÅ TACKSAM.

Eller: DU BORDE INTE ÄTA SÅ MYCKET SOCKER.

Det hände någonstans i mitt bakhuvud. Små gester strövar runt och pockar.

av Nikolina Nordin.


Vill du också skicka in en text? Låt dig inspireras av Malin Isaksson här eller här och maila till karin@xpublishing.se