IGEL

Bebyggelsen var torftig. Var man än vände sig: skog och stora fält.

Ville bara vara ensam med orden. Men helt ensam var man förstås aldrig. Där fanns djuren.

*

Fingertopparna smekte längs åldersringarna. De salta tårarna bildade rännilar i smutsen. Efteråt lät du mig slicka dina kinder torra. Rötterna var långa trådar att dra upp, att fläta till rep.

Du drog dina steg lite efter mina. Våra fuktiga handflator tätt sammanpressade. Solen rosagul som grapefrukt på himlen och cigarettröken sved i ögonen. Våra ansikten var stela masker som luckrades upp, lossnade och sakta maskade efter oss.

Plockade insektslik och blommor på vägen, granskade dem under lupp och klistrade in dem i anteckningsböckerna. Vi tog reda på hur blommor förökar sig, strategier för fröspridning, konsekvenserna det hade för olika organismer. Vi lärde oss allt om blommans olika delar, vi skrev namn och en förklarande text i prydlig skrivstil under varje exemplar.

Allt var obebodda hem. När det skymde lät du mig borra in näsan i det bortglömda utrymmet mellan hakan och axeln.

”Det är bara vi nu”, sa du och jag förstod med ens att det också betydde att det aldrig hade funnits något annat, något så ursprungligt och samtidigt ouppnåeligt.

Grenarna sträckte sig långa och du grep tag i varenda en. Jag vågade inte klättra högre.

Sniglarna lämnade våta spår längs asfalten. Jag ville helst inte vara där så jag bestämde att jag inte var där. Insektsliken. All spindelväv som blev till och bara lämnades kvar. Små övergivna hem.  Surret av vingslagen. Trädets klibbiga rötter. Flugsländan var gigantisk, liknade mest en sparv och flög in i fönsterrutan gång på gång.

Huden såg jag till att hålla salt och blötlägga regelbundet. Vi åt samma saker flera dagar i sträck. Orden lagrades på tungan och kvävde alla läten. Från skogen hörde vi ibland dämpade skrik. Vi låtsades inte om dem och fortsatte att sortera exemplaren.

*

Jag slet besinningslöst upp barken och drack den söta kådan i stora klunkar, hade saknat smaken. När jag var färdig la jag mig tillrätta under lövverket. Små mogna frukter föll till marken och jag skalade dem varsamt för hand. Marken skälvde plötsligt och färgades röd av fruktsaften. Sparvungarna skrek och föll ur sina bon.

av Nikolina Nordin

Vill du också skicka in en text? Låt dig inspireras av Malin Isaksson här eller här och maila till karin@xpublishing.se