Här sitter jag, ensam, nyblivet känslomässigt ensam.

Tapeten är mer grå idag än den brukar, jag vill minnas att jag målade väggen grön men nu har den blivit en grå tapet.

Kanske blev den grå, för att vi målade den tillsammans och den bara kan skina i sin ståtliga pastellgröna nyans när vi båda ger energi att ge rummet sin lyster. Och jag som bara är ena halvan av en enorm helhet kan inte få den stråla.

Jag saknar att ligga här med honom i min en gång så mjuka och lilla säng, nu verkar den ha hårdnat och blivit större, jag kan ligga på mitten med armarna ut, utan att slå i något, eller snarare någon.

Jag brukade alltid slå till honom lite när jag sträckte mig på morgonen och han kollade retligt surt på mig, som om jag förstört honom men han älskade mig ändå, kittlade mig tills jag ramlade ner på den mjuka pälsiga mattan och låg där och skrattade.

Det var nästan som om mattan skrattade med mig, men nu sörjer den med mig, min matta älskade honom precis lika mycket som jag gjorde.

Kanske är den ledsen för att den aldrig får fånga mig i sin mjuka päls och lugna mig när jag skrattar så jag gråter.

Idag gråter jag så jag skrattar, jag ser mig själv som en patetiskt varelse som knappt överlever en pojkes bittra svek.

Jag är skrattretande löjlig och visste jag inte bättre hade jag trott att hela huset skrattade åt mig.

Hur det blåa nymålade huset gav sitt allra bästa vrålskratt och damp till marken av nöje åt mig, eller hur den snötäckta gräsmattan reste sig runt huset i skratt och svalde hela huset i en enda tugga och allt bara blev ett svart hål i en gräsmatta.

Vi träffades på en fest, det var ett tegelhus med lite trädpanel sådär på utsidan av övervåningen.

I Åkersberga vill jag mig minnas det var.

Det satt en ljusslinga i ett träd på gården, jag var rädd att det skulle börja brinna, det gjorde aldrig det dock, nu i efterhand tänker man att det var fint, men det uppskattade man inte då när man var rädd.

Jag blev smått full och det blev han med, någon stal mina rosa skor som jag hade lagt i garderoben i hallen bakom en bokhylla. Att någon ens letade där förvånade mig ypperligt men det fanns inte tid att fundera eller ingå i fyllepanik.

Det var första gången vi träffades men han var en gentleman, eller snarare pojke, gentlepojke.

Han bar mig, som en brud blir buren över tröskeln till hotellrummet på sin bröllopsnatt bar han mig till busshållplatsen på den hala grusiga vintervägen, och sedan in på bussen och placerade till synes ansträngningslöst mig på ett passande säte.

Han erbjöd mig att sova hemma hos honom, i vanliga fall hade jag vinglat hem i kylan utan skor och inte tänkt mer på det, men nu så var jag full, redligt packad av diverse alkoholhaltiga drycker och följde mer än villigt med honom, så han fortsatte bära mig, ur bussen, hela snurriga vägen till honom, under en bro, förbi någon grill med gul fasad.

I ett vitt radhus bodde han, han var ensam hemma hela jullovet efter julafton, denna fest tog plats i mellandagarna.
Han hade en stor säng, en sådan där rund som man egentligen bara ser på tv som kändisar har, han hade hela källarvåningen för sig själv.

Det var som en gammal salong där inne, väggar och golv i trä och ett biljardbord och en högst eldspis mot väggen.

En valvöppning öppnade upp till det utrymmet som han kallade sitt sovrum, det var vitt trä där inne och blåa gardiner för det minimala källarfönstret. Det fanns en helt vanlig Ikea garderob och ett litet skrivbord med en laptop och så den runda sängen.
Vi sov bort hela kommande dag, vi vilade ut vår bakfylla på nio kuddar, två täcken och en orange filt, på laptopen såg vi dåliga komedifilmer och skrattade.
Det var dem gamla goda tiderna, nu är allt så annorlunda.

Ett år passerade, ett år fick vi tillsammans innan timglaset rann ut, innan han kände att det var slut.

av Emma Kallin

Vill du också skicka in en text? Låt dig inspireras av Malin Isaksson här eller här och maila till karin@xpublishing.se